Regeringens utredare: "Föräldrarna disponerar barnen på fritiden"

I en mediastorm vilken hade sin upprinnelse i ett program producerat av Existens, hemmavarande i SVT, anklagas Maranataförsamlingen i Stockholm för att bedriva illegal skola utan insyn. Skolverksamheten ska ha pågått i trettio år och dessutom påstås att aga finns med som en del i undervisningen. Påståendena är absurda och saklösa och det är inte första gången en mediastorm baserad på lögner blir upphovet till att myndighetspersoner tar chansen att uttrycka sitt ogillande över Maranataförsamlingens verksamhet. Återigen finns behov av ett klargörande: Maranataförsamlingen i Stockholm driver ingen skola och har heller aldrig gjort det. Maranataförsamlingen i Stockholm agar inte heller barn.

Sverige är unikt. Man sätter sig över internationella deklarationer och konventioner gällande mänskliga rättigheter om dessa inte passar in i samhällets ideologi. Ett exempel är det som handlar om hemundervisning. Att skollagen har en paragraf som tillåter hemundervisning beror på att det är en självklar rättighet, internationellt sett. Men nu när det visar sig finnas föräldrar som hävdar sin lagliga och självklara rätt att själva ansvara för sina barns fostran och bildning, rasar myndigheterna. Utan att ta reda på fakta ger kommunalpolitiker och regeringsfolk offentligt utlopp för sitt agg mot maranataförsamlingens hemundervisande föräldrar. Exemplevis säger utbildningsminister Jan Björklund till Existens att han helt vill förbjuda rätten till hemundervisning: "Det handlar om att i skollagen ta bort de regler som möjliggör att man kan ha hemundervisning av religiösa eller filosofiska skäl."

Utbildningsministern understryker att man inom den borgerliga regeringen är helt överens och att Kristdemokraterna fullt ut stöder skärpningen som kommer göra det svårare, inte bara för hemundervisande föräldrar, utan också för konfesionella friskolor: "De regler den här regeringen är överens om är strängare än vad den gamla regeringen lyckades genomföra."

För att strypa rätten till hemundervisning måste regeringen också öppet deklarera att Sverige inte ställer sig bakom FN-deklarationens artikel 26 (3), där det står att: Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar. Det här är en rättighet som vare sig FN eller något annat organ skapat. Vad FN gör är att ge en allmän förklaring till en rätt som funnits nedlagd som en naturrätt så länge jorden varit befolkad av människor och den kan ingen demokratisk nation sätta sig över.

Vad är sanning om Maranatas skola? Den existerar inte. Uttalanden från Maranataförsamlingens representanter redigerades skickligt i Existens på ett sätt som fick hemundervisningen att framstå som en skola som drivs av Maranata utan tillstånd. Dock finns det föräldrar inom församlingen som fattat egna beslut om att hemundervisa, och då församlingen förespråkar och stöder dessa goda initiativ upplåter den vid behov lokal till föräldrarna.

Om det varit brist på insyn i hemundervisningen är det inget föräldrarna kan klandras för. Det ansvaret ligger helt och hållet hos den kommunala skola där barnet formellt står inskrivet. Föräldrarna har aldrig vägrat skolans kontrollanter insyn, som det felaktigt framgick i Existens. Däremot har det trots påstötningar från föräldrar ibland varit svårt att få den insyn och prövning lagen föreskriver. Trots denna brist från kommunernas sida har det ändå visat sig att hemundervisade elever fått godkända betyg och en mycket bra start i livet.

Svenska myndigheter fortsätter dock hävda att enskilda föräldrar inte har kapacitet nog att undervisa sina egna barn. Vid det här laget finns det tillräckligt underlag som bevisar motsatsen men det väljer man att inte lyssna till. Regeringen har inte ens bemödat sig med att utföra någon studie kring hemundervisningen, trots att det finns ett växande intresse både nationellt och internationellt. En orsak till motviljan är att en undersökning skulle slå sönder de argument man idag använder mot hemundervisningen, vilket i sin tur skulle innebära att statens huvudideologi skulle försvagas, nämligen den att barnen är statens egendom. I samma Existens-program som ovan, uttalade sig en av regeringens tidigare utredare, Margo Ingvardsson, på ett avslöjande sätt om den politik som är rådande: Föräldrarna disponerar barnen på fritiden...

I andra länder finns grundliga studier gjorda kring hemundervisningen. En undersökning gjord i USA, den största som någonsin gjorts, omfattar 20.760 deltagare. Där framkommer att hemundervisade barn klarar sig bättre på proven än barn i såväl allmänna som privata skolor. Dessutom visar den på andra intressanta fakta som exempelvis att hemundervisade barn engagerar sig mer socialt och tillbringar mindre tid framför TV-apparaten. Det finns fler liknande studier även från andra länder.

I Sverige är en ny skollag redan på gång som ska börja gälla i år. Processen med framtagandet av nya lagen har pågått i snart tio år och utvalda kommuner, domstolar, ombudsmän, skolmyndigheter och friskolor har kontaktats för att ges möjlighet att komma med synpunkter och invändningar för att påverka lagtexten och dess tillämpning. Att det i landet finns några hundratal föräldrar som idag bedriver hemundervisning med sina barn har regeringens utredare dock inte tagit någon hänsyn till. Inte en enda hemundervisande förälder har kontaktats för att ges möjlighet att kommentera lagändringen. Utredningen har inte heller tagit hänsyn till att hemundervisningen är en starkt växande undervisningsform. I exempelvis USA hemundervisas flera barn idag än det totala elevantalet i svenska skolor. Även bland våra närmsta grannländer är hemundervisningen betydligt mer vanlig än i Sverige och ute i Europa räknar man med att ca. 200.000 barn hemundervisas.

Enligt regeringens policy ska det i och med nya skollagen bli svårare att få tillstånd till att bedriva hemundervisning. I förarbetet till nya skollagen ges inte mycket utrymme kring frågorna om alternativa undervisningsformer överhuvudtaget. Tanken ryms inte i det totalitära skolsystem myndigheterna arbetar fram. Angående hemundervisningen ges en kort kommentar som totalt diskvalificerar de föräldrar som valt undervisningsformen: "I sakens natur ligger att denna bestämmelse bör tillämpas med stor restriktivitet."

Regeringen säger i paragrafens förarbete att "villkoren för att få fullgöra skolplikten på annat sätt skall skärpas genom att det skall föreligga särskilda skäl för att medgivande skall kunna lämnas." Vidare framgår att "Inga remissinstanser har kommenterat frågan.", vilket inte är så konstigt eftersom inga hemundervisande föräldrar kontaktats av utredarna. Skärpningen motiveras med att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning och att den aktuella verksamheten måste framstå som ett fullgott alternativ till den reguljära undervisningen för att medgivande skall kunna ges. Den ordalydelsen är i princip oförändrad från nuvarande skollag men för att ytterligare betona att bestämmelsen bara är avsedd att tillämpas i undantagsfall anser regeringen att "det som en ytterligare förutsättning för medgivande anges att det skall föreligga särskilda skäl för ett sådant medgivande. Vad som kan utgöra särskilda skäl får avgöras från fall till fall vid en helhetsbedömning utifrån barnets intressen."

Ett vanligt argument myndigheterna använder vid avslag av ansökan från föräldrar som vill hemundervisa är att barnen genom hemundervisning berövas en rättighet. Barnen ställs mot föräldrarna och utan att fråga vare sig föräldrar eller barn beslutar stadsdelsnämnder och kommunpolitiker över huvudet på den som ansöker. Ingen hänsyn tas till ovan nämnda tillgängliga studier om hemundervisningen eller de resultat som visas upp. Att det finns omdömen och utlåtanden från skolpersonal som övervägande gett hemundervisningen gott betyg tiger man om.

Vem avgör vad som är det bästa för barnen? Enligt svenska myndigheter saknar föräldrarna den kapaciteten. Det finns inte ett enda exempel på att föräldrar eller barn tillfrågats om vilken undervisningsmiljö som kan tänkas vara den bästa. Helt godtyckligt beslutas om barnens skolgång, trots att det i skollagen är klart uttalat som ett övergripande mål, att den unges inställning så långt det är möjligt skall klarläggas och att hänsyn ska tas till elevens vilja och åsikter.